Stämningstexter

View previous topic View next topic Go down

Stämningstexter

Post by Gagga on Mon Jul 03, 2017 12:06 am

Castors – del 1, Raiden

Svetten rann mellan skinkorna på honom. Sand. Grus. Det spelade ingen roll hur ofta han tryckte ner t-shirten i röven för att suga upp det värsta. Likt förbannat var det lika kletigt en kvart senare. Skitsamma. Det fick rinna på. Det lindrade i alla fall skavsåren från all jävla sand från rustningen som letade sig ner i varenda skrymsle på kroppen. Sand i kängorna. Sand mellan tänderna. Sand under förhuden. Jävla, förbannade kuksand. Solen brände huvudet på honom och han försökte luta sig in mot fordonet för att söka skydd i den lilla skugga som påbyggnaden gav. Metallkonstruktionen ovan skänkte viss svalka, men skuggan flyttade sig hela tiden. Den började förresten ge efter. Rekylen från den gigantiska kulsprutan hade fått svetsfogarna att börja lossna från jeepens kaross. Det kanske var en korkad idé att fästa ett så tungt vapen på den lilla bilen, men vad fan. Det hade varit minst lika korkat att inte bärga det från flygplanet. Det funkade i alla fall. Till skillnad från den fittiga jävla walkie-talkien som bara sprakade i hans hand. Han kunde höra någon anropa honom, men det var ingen idé att svara, eftersom han ändå inte hörde vad de sa. Han blåste bort sandkorn från högtalaren. Meningslöst.

De hade varit borta i två timmar nu. Vanligtvis tog en sådan här raid bara en halvtimme, så något hade uppenbarligen gått fel. Eller åtminstone krånglat till saker och ting. Ordern var att stanna här, så det var det han tänkte göra. Längst upp på sanddynen. Vem fan hade kommit på idén att hålla vakt precis här när det på andra sidan byn där nere fanns en liten skogsdunge med skugga? Idioter.
Det var svårt att urskilja rörelserna från husen där nere. Det var säkert ett par kilometer bort. Då och då hördes skottsalvor, panikslagna skrik och dova, dunsande ljud som inte gick att härleda till något speciellt. Det lät som släggor som träffade metall, men kunde lika gärna vara ljudet från en smedja eller någon som släpade kättingar över ett golv. Hur fan det gick ihop. Metall mot metall. Svårt att säga.
Vad höll de på med där nere? Och var fan var huvudstyrkan? Plötsligt bröt en röst igenom i walkie-talkien. Den skrek något om att bränna dem. Han fattade direkt och högg tag i ett stag och satte en fot på däcket, hoppade upp, osäkrade kulsprutan. Han fick alltid lite bånge vid ljudet av den. Adrenalinet rann till. Han strök bort svetten ur ögonen med underarmen och slog på siktet. Den röda punkten syntes tydligt i kikarsiktet. Kängorna halkade lite på jeepens tak och han fick spänna fast läderremmen runt midjan för att inte trilla av. En snabb tanke på staden. Där man kunde stå rakt.

Så kom dem. Löpande uppför kullarna. I panik. Trasiga, bleka, som om de varit instängda under lång tid. Deras ögon verkade inte ha sett solen på evigheter för de höll sig för ansiktet och skrek, men fortsatte att springa. Några bort mot skuggan, men de stöp fort då gänget där nere tömde sina magasin i deras ryggar. De ryckte till. Trillade framlänges. Korta spasmer. Svarta fläckar. Grå rök syntes där de grovkalibriga vapnen hade träffat. Fem, sex stycken stöp innan de ens nått träden. De andra rusade mot honom, uppför sanddynen och rakt mot jeepen, som om de plötsligt återfått sin syn och nu fått ett mål. Han sparkade till ammunitionslådan och kontrollerade att bandet därifrån löpte som det skulle in i kulsprutan. Sen öppnade han eld. Kulorna skar rakt igenom människorna som rusade mot honom. Några klövs mitt itu men de fortsatte springa. Det tog bara några sekunder innan alla låg ner och sanden mörknade under de fallna kropparna. Öknen sög i sig deras blod direkt. Han räknade snabbt till elva stycken. Ett kommando hördes spraka till. Han såg ner mot backen en gång till för att försäkra sig om att det var över, hoppade ner från taket och krängde sig in vid ratten. I samma stund sköts lysraketen upp mot den klarblå himlen. Den röda intensiva lågan såg att hänga där i evigheter. Tillräckligt länge för att han skulle hinna rulla ner mot husen där nere innan den landade. Bilen stannade vid ett alldeles nytt dass. Konstigt. Vem bygger dass i öknen?

De andra var fullt upptagna med att tömma ett underjordiskt skyddsrum. Kall betong. Plåt. Tunga dörrar. De lassade låda efter låda på sina trikes och spände fast dem med tjocka rep. Alla lådor var märkta med röda kors. Ett sjukhus. Medicin. Värt en förmögenhet i caps och tjänster. De kunde kränga skiten på nolltid. Behålla morfinet själva, men resten. Vaccin, gips, hela skiten skulle ge dem tillräckligt för att hålla sig flytande i ett halvår till. Ren jävla guldgruva. Det skulle ge diesel, vatten och konserver för tvåhundra personer i sex månader. Ammunition. Kanske till och med det.
Han ryckte upp bakluckan till jeepen, drog ut dunkarna och började hälla ut bensinen runt husen. Den satans sanden var inne i rövhålet nu. Han var tvungen att peta ut lite med fingret. Bensinen från fingrarna sved utav helvete. Han stannade upp en sekund och tryckte ner t-shirten igen. Fortsatte att dränka in de vita stenhusen, dassen, det stora vita tältet. Slängde sen ner dunkarna i skyddsrummet och gick för att hämta en lysraket. I samma stund såg han det så bekanta svarta molnet vid horisonten. Ljudet av sextio tunga fordon som rev upp en sandstorm där borta. Öknen själv rörde på sig. De var snart här. Makten. Han vrålade till de andra. Fick mest grymtningar till svar, men de satte sig snabbt upp, kickade igång motorcyklarna och vrålade upp för sanddynen, bort mot det annalkande, bruna molnet som närmade sig snabbt.
Han dröjde kvar till sist. Såg sig om. Husen låg nästan gömda mellan dynerna. De hade aldrig upptäckt dem om de inte hade rekat det här området för ett par dagar sen. Hela anläggningen låg gömd mellan dynerna, som om den hukade sig för omvärlden. Då såg det annorlunda ut då. Rent. Snyggt. Ordnat. De hade bara sett några få människor röra sig mellan byggnaderna, förmodligen för att det var så satans varmt i ökensolen. Patienterna hade väl varit nere i skyddsrummet, i säkerhet för hetta, sandstormar och virus. Jävla mesar.

Han ryckte till. Den sista motorcykeln försvann över krönet. Det som förut var något av en oas var nu ett kaos av sönderskjutna rutor, bränd metall och ett tjugotal döda kroppar i förvridna ställningar som låg utspridda över hela sänkan han befann sig i. Solen gassade obarmhärtigt. Det gick snart inte att tänka klart längre. Han behövde vatten. Eller öl. Hellre öl. Han kom på sig själv med att stå med pistolen i handen och den andra stödd mot vad som såg ut att vara stommen till ett växthus. Dör snart. Hettan. Ljuset. Orkar knappt lyfta armarna. Ljudet från motorstormen kom närmare. Han siktade mot den inre delen av det mörka skyddsrummet, satte en fot på det första trappsteget och kisade in i mörkret där han hade slängt den sista dunken, tryckte av och lät lysraketen brisera mot rummets betongvägg. Mörkret lystes upp. Blått ljus. Som en svetslåga. Flamman tryckte sig mot väggen. Yrade runt som om den sökte en väg ut. Snabbt sprang han därifrån och slängde sig in på förarsidan. Elden dånade till där inifrån och spred sig som en ökendemon längs med bensinsådrorna han lämnat. I samma stund som han passerade krönet exploderade något där nere och ett moln av eld steg mot den klarblå himmeln. Han skymtade den stora styrkan där framme. De hade bytt riktning och körde nu österut. Han trampade på gasen, lät sanden yra runt jeepen. Såg de andra sakta ner för att vänta in honom innan de anslöt till karavanen därframme.

De hade fått skitgörat igen. Castors. Öknens asgamar. Demonerna. Djinner i en döende tid.

Det brände till i röven på honom. Satans, helvetes, jävla bögsand.

Gagga

Posts : 2
Join date : 2017-04-07

View user profile

Back to top Go down

View previous topic View next topic Back to top


 
Permissions in this forum:
You cannot reply to topics in this forum